Att ärva sin reslust från någon som aldrig varit utanför Sveriges gränser

Idag är det två år sedan min pappa gick bort. Saknaden är fortfarande stor och det händer allt som oftast att jag kommer på något som jag skulle vilja prata med honom om och inser att jag inte längre kan ringa honom. När vi reser någonstans tänker jag på att han skulle varit väldigt intresserad av att se bilder från resmålet och att han alltid frågade efter frimärken och mynt från landet vi besökt.

4000 mil skrev ett blogginlägg för ett tag sedan som träffade rakt i hjärtat på mig. Hon skrev om hur hon fått veta att det var sin morfar som hon ärvt sin reslust av och att hennes pappa sagt att morfadern ”han var ju en riktigt upptäckare han. Ville alltid se nya platser, tog bilen och åkte i väg. Man visste aldrig var han höll hus.” 

Jag hade dessförinnan inte tänkt så mycket på vem jag ärvt min reslust ifrån. Varken min mamma eller pappa har rest, inte mer än några semesterresor i Sverige på 1950 och 60-talet. Det längsta vi rest tillsammans alla tre är några resor från Vetlanda, där jag växte upp, till Öland. Min pappa var lantbrukare och det fanns ingen tid att ta semester, korna skulle skötas om varje morgon och kväll, och det fanns inte några pengar för att ta in en avbytare några dagar. Själv så visste jag inte vad jag saknade förrän jag väl började resa och när jag väl börjat resa så kunde jag inte sluta.

Mamma och pappa i Borgholm 2007

Min pappa var aldrig någonsin utomlands såvitt jag vet. Den längsta gemensamma resa min pappa och jag gjort tillsammans var en resa från Vetlanda till Stockholm sommaren 1999 när vi hade amerikanska släktingar på besök. Trots detta så är jag övertygad om att det är från min pappa som jag ärvde min längtan efter att resa och upptäcka nya platser.

Mamma, pappa och min pappas kusin på semester i Karlskrona 1959.

Min pappa älskade flygplan. Kikaren stod alltid inom räckhåll och så länge han orkade så sprang han ut på gården så snart han hörde ett flygplan. Där stod han sedan och försökte se så mycket som möjligt av planet med hjälp av kikaren. När jag skulle flyga någonstans så ville han alltid veta om vi kunde tänkas flyga över Vetlanda så att han skulle hålla utkik efter oss. En av min pappas största drömmar var att någon gång själv få flyga i ett flygplan. En dröm som tyvärr inte blev verklighet då hans olika sjukdomar gjorde det olämpligt att vistas på så hög höjd. På varje resa som jag varit på har jag försökt köpa med ett samlarplan av den sort som de brukar sälja på flygplatserna och de har alla stått på hedersplats i hans bokhylla.

Min farfar på Bromma flygplats den 28 augusti 1948. Jag vet tyvärr inte historien bakom den här bilden eller varför min farfar befann sig vid en flygplats men visst verkar kärleken till flygplan ligga i våra gener!

Min pappa älskade att fotografera och tog ibland de mest besynnerliga foton som bara han tyckte var roliga. Det var han som lärde mig att fotografera för många många år sedan och det var av honom som jag fick min första kamera när jag fyllde tretton år. Han var inte någon speciellt duktig fotograf, tvärtom så kunde ett huvud vara avklippt och bilderna var sneda och vinda men han tyckte det var väldigt roligt och det är ju huvudsaken. Att jag fick mitt intresse för att fotografera från min pappa har jag aldrig tvivlat på. Däremot har jag tagit det ett steg längre med avancerade digitala systemkameror som min pappa aldrig ens hade kunnat drömma om. Hans kamera var från femtiotalet, ända tills jag gav honom en av mina gamla kameror som jag inte längre behövde.

Min pappa på Solliden, Borgholm, i juli 2007. Med sin röda kamera redo, den kamera som han fick ärva av mig.

Min pappa samlade på frimärken hela sitt liv och hade i princip daglig kontakt med andra filatelister runt om i världen via vanlig post. Faktum är att en av de sista meningarna min pappa sa till mig innan han gick bort var att han undrade hur mycket det skulle kosta att köpa en iPad så han kunde kolla olika frimärkssajter runt om i världen. Ett av min pappas lite udda specialintressen inom filatelin var att han samlade på frimärken som var stämplade i städer med kvinnonamn. Så man kan säga att han genom sin kartbok reste världen runt på jakt efter dessa städer.

Min pappa älskade kartor och det blev inte minst tydligt när jag började röja ur hans lådor och hyllor för att se vad som kunde kastas och vad som skulle sparas. En oändlig mängd kartor av alla de slag. Jag älskar också kartor och har gjort så länge jag kan minnas. Jag har en stor låda fylld med kartor både från platser jag varit på och platser jag drömmer att åka till. Och jag kan ägna timmar åt Google Maps, denna fantastiska uppfinning.

Ett urval av min pappas kartor.

Min pappa älskade att ta bilen och åka iväg och köra runt på små smala grusvägar för att se vad som fanns bakom nästa krök och för att se var han skulle hamna till slut. Ju äldre han blev desto oroligare var det för man visste aldrig var han var eller när han skulle komma hem igen och någon mobiltelefon ägde han aldrig. Han höll sig mest inom egna kommunen, men där hade han nog i gengäld kört omkring på nästan varenda liten grusväg och skogsväg. Det var inte alltid han förvarnade om att han skulle ut och åka men när han gjorde det så älskade jag att följa med på utflykterna och höra honom berätta om de olika byarna och gårdarna som vi passerade.

Pappa beundrar utsikten från Ålleberg utanför Falköping.

Min pappa fick själv aldrig möjligheten att resa utanför Sveriges gränser men hans längtan efter att se vad som finns bakom nästa krök lever vidare hos mig.

Tror du att längtan efter att resa finns i våra gener? Vem har du ärvt din reslust från?